Victoria,
Nu blir jag lite orolig. Har du blivit dement eller förväxlar du mig med någon förlorad barndomsvän? I så fall är jag ledsen över att göra dig besviken.
Det är nämligen jag, Marie, som du gick i Sundsvall med, du skriver till. Vi drack Jack, gick på spinning (ibland), åt mörk choklad och försökte bli kloka (utan större framgång). Minns du? Vi slutade skolan för ett och ett halvt år sen ungefär. För sex år sen kände vi däremot inte varann.
Krya på dig!
/Marie
Marie, jag har känt dig tillräckligt länge nu för att inte bli förvånad av dessa uppgifter. Faktum är att jag, som din vän, borde ha förutsett att ditt pass hade passerat bäst före-datum och gjort dig uppmärksam på detta i god tid innan avresa. Men Marie, jag har också känt dig tillräckligt länge för att veta att du kommer lösa det här lilla problemet och snart befinna dig i godan ro under vattnet i Malta. Och det låter ju helt fantastiskt!
Det verkar förresten som att du och jag kommer genomföra en Svensk Klassiker? Eller i alla fall försöka att genomföra en. Det ser jag fram emot. Vi startar alltså med Vätternrundan 2012 och avslutar således med Vasaloppet 2013. Det bästa är ju att vi får umgås för första gången på sex år! Det här kommer bli megaskoj!
God morgon!
Victoria
Hej Victoria!
Om en vecka åker jag till Malta för att dyka i tio dagar. Helt underbart ska det bli! I dag skulle jag skicka iväg lite uppgifter till dykföretaget vi åker med. Upptäcker då att sista giltighetsdatum för passet är: 13 jan 2011.
Tråkigt. Och jävligt opraktiskt.
/Marie
Victoria,
Du är så jobbig när du är på det humöret. Själv brukar jag oftast bluffa.
Men okej, jag säger ja på två villkor:
Jag föreslår att vi börjar med Vätternrundan (så jag har lite tid på mig att lära mig åka skidor).
/Marie
Kära Marie,
Jag synar och höjer:
Ska vi göra en Svensk klassiker? (Om du svarar ja får du välja vilket lopp vi ska börja med.)
/Victoria
Kära Victoria!
Jag har haft en osedvanligt lugn helg, och det har gett mig tid att fundera. Av olika anledningar har jag drabbats av en omvälvande insikt, nämligen att jag kommer att dö. En dag alltså. Jag vet ju inte när, men döden verkar slå till mot dom flesta – så troligen även mot mig. Jag hade en diskussion med några kompisar huruvida man, om man bara hade ett år kvar att leva, skulle vilja veta det eller inte. Fördelen med att veta är att man kan strunta i räkningarna, medan nackdelen är att man troligen får dödsångest. Jag kom fram till att jag nog skulle vilja veta. För jag skulle leva ganska annorlunda om jag visste att jag bara hade ett år kvar: jag skulle inte oroa mig för trams, skippa prestationsångesten, sluta skjuta upp (roliga) saker och så vidare.
Insikten om att jag skulle leva annorlunda om jag visste när jag skulle dö besvärade mig något. Jag bestämde mig därför för att kontakta Liemannen.
Men han var svårnådd (stressigt jobb kan tänkas). Eftersom jag inte verkar få något besked därifrån tänker jag nu gardera mig. Förhoppningsvis har jag gott om tid kvar att förgylla jordens yta, men för att vara på den säkra sidan ska jag börja leva lite som att det handlade om ett 12-månaders kontrakt.
Första steget är att göra det vi pratade om redan i Sundsvall, nämligen att anmäla mig till Vätternrundan 2012. Ska du med?
/Marie
Hej Victoria!
Det var nog ett bra beslut att ge bort 30 kronor i stället för blomkål till den hemlöse mannen. Nu kan han köpa vilken grönsak han vill.
Vem vet, kanske är det snart du och jag som står där och säljer Situation Stockholm och Hus Forbi. Fast om du blir utfattig tycker jag att du ska flytta hem till Sverige. Vi skulle kunna fördriva dagarna här i Stockholm med att jämföra komforten på parkbänkar. Fast dom bygger ju mest parkbänkar som sluttar nuförtiden, för att man inte ska ligga på dom (intressant sätt att lösa problemet med människor som hamnat snett i samhället). Så vi kanske får hitta någon trappuppgång utan portkod i stället. Det löser sig! Det börjar i alla fall bli fint här nu när ljuset kommer tillbaka.
När jag kom hem i går låg ett brev från CSN innanför dörren igen (börjar kännas som att jag fått maffian efter mig). Den här gången informerade de mig om att jag tjänat för mycket pengar 2009. De vill att jag ska redovisa hur mycket lön jag fått respektive halvår – för att jag eventuellt inte ska behöva betala tillbaka allt studiestöd. Men det blir svårt. Jag slängde nämligen alla papper under en städrusch för några veckor sen.
Först kändes det tungt, men när jag läste ditt inlägg om den rike mannen kändes det lite bättre. Det är trots allt bara pengar.
Solen lyser utanför och jag har en påse med burkar som ska pantas. (Lika bra att vänja sig!)
Adjöken!
/Marie
